Alla pratar om söndagens Agenda. Men det verkligt intressanta är inte en enskild intervju, utan den strategiska riktning som Socialdemokraterna nu verkar ha valt.

Daniel Suhonen som intervjuade just Andersson nyligen, för 6 dagar sedan, var dock intressant för att den satte just fingret på hur migrationspolitiken är regeringens spelhalva och när den styr mår dom. Inte bara Tidö låter dessa frågor styra. Även massmedia, SVT inräknat så jag bara vill kräkas. Dessa frågor gynnar Tidö. Please!

 

När Magdalena Andersson möter kritiken mot den strama migrationspolitiken svarar hon med att Sverige fortsatt behöver en stram linje. Samtidigt medger hon att det finns orimliga konsekvenser , som att en åtta månaders bebis får ett utvisningsbeslut utan sina föräldrar.

Det är just här problemet uppstår.
Man vill både stå fast vid åtstramningen och ta avstånd från dess mest uppenbart omänskliga följder. Man vill vara tuff, men inte kall. Ansvarstagande, men inte hjärtlös.
Det är politiskt förståeligt. Men strategiskt riskabelt.

Halva strategin räcker inte

Journalisten Anders Lindberg sätter fingret på något centralt:
Om Socialdemokraterna ska flytta dagordningen måste de ha en egen dagordning.

Att ligga nära Tidöpartierna i frågor om migration och kriminalitet kan möjligen neutralisera kritik. Men det skapar inget alternativ. Och utan alternativ finns ingen entusiasm.
Det är svårt att mobilisera medlemmar och väljare kring en politik som upplevs som en blek kopia av motståndarnas.

Historiskt har Socialdemokrater vunnit val när de haft självförtroende nog att formulera ett eget projekt, inte när de försökt avväpna högern genom att låna dess retorik.

Vem pressas, och vem slipper?

Samtidigt pågår ett öppet spänningsfält inom oppositionen. Vänsterpartiet kräver inflytande motsvarande sitt mandat.

Det är väl ingen revolutionerande hållning. Det är ju en parlamentarisk logik.

Men istället för att rikta press mot Centerpartiets ekonomiska krav , som i praktiken riskerar fortsatta nedskärningar, har Socialdemokraterna gång på gång valt att markera mot V.

Ida Gabrielsson har beskrivit detta som en obalans där C tillåts bygga upp ett oproportionerligt förhandlingsutrymme, medan V förväntas vara flexibel. Det väcker en legitim fråga: Varför är det lättare att pressa en samarbetspartner som delar grundläggande jämlikhetsambitioner än ett parti som driver högerinriktad ekonomisk politik?

Om målet är ett rödgrönt regeringsskifte borde fokus ligga på vad en sådan regering faktiskt ska göra.

Migrationen som permanent huvudfråga

I Agenda-intervjun blev tonårsutvisningar och det uppmärksammade spädbarnsfallet centrala. Kritiken är berättigad. Ingen rimlig människa anser att åtta månaders barn ska bli symboler i en systemlogik.

Men det större problemet är att migrationsfrågan fortsatt tillåts dominera nästan all politisk kommunikation.

Folk söker sig inte till Sverige i de volymer som tidigare. Asylsiffrorna är historiskt låga. Ändå förs debatten som om landet befinner sig i ett permanent undantagstillstånd.

När programledaren frågar om en mer human tillämpning riskerar att öka invandringen, blottas själva låsningen: politiken formas utifrån rädsla för signaler snarare än faktiska samhällsbehov.

Det är här oppositionen har ett val.
Antingen fortsätter man att spela på motståndarnas planhalva, eller så flyttar man matchen.

Vad vill väljarna egentligen?

Väljare som röstar rödgrönt gör det sällan för att få en mer restriktiv migrationspolitik. De gör det för att:

• stärka välfärden
• minska klassklyftorna
• förbättra sjukförsäkringen
• göra tandvård billigare
• investera i bostäder och infrastruktur
• ta bort karensdagen
• minska elkostnaderna
• stärk a-kassan
• gör nåt åt barnfattigdom

Om den enda tydliga skillnaden i valrörelsen är att man säger nej till SD, då riskerar man att reducera politiken till en personfråga: Magda eller Åkesson.

Det räcker inte.

Ett regeringsskifte måste handla om riktning. Om materiella förbättringar i människors vardag. Om att det faktiskt blir skillnad.

Annars kommer besvikelsen snabbt, och då står dörren öppen för ett ännu starkare högerblock i nästa val.

Självförtroende eller försiktighet?

Socialdemokrater som vinner val brukar göra det genom att tala om framtiden med självförtroende, precis som Lindberg sa.

Det som nu hörs är snarare försiktighet.

Ett omfattande politikutvecklingsarbete sägs ha genomförts. En ny samhällsanalys ligger till grund för kursändringen. Men för väljarna är det ännu oklart vad detta konkret innebär.

Stram migration och hårdare straff är inte i sig ett sammanhållet projekt. Det är delar av en respons på problemformuleringar som satts av andra.

Vill man vinna måste man formulera sin egen problemformulering.

Vad som står på spel

Det finns en längtan efter ett begripligt alternativ till dagens regering. En regering som är historiskt impopulär borde vara en tacksam motståndare.

Men då krävs mer än att kopiera delar av dess politik.

Det krävs:

• en tydlig ekonomisk linje där de som har mest bidrar mer
• konkreta löften om stärkt välfärdinvesteringar som skapar jobb och framtidstro
• en migrationspolitik som är rättssäker utan att vara signalpolitik

Oppositionen kan samla sig kring detta. Men det förutsätter att ledarskapet prioriterar politiskt innehåll framför taktiskt spel.

Och där avgörs valet, inte i vem som bäst imiterar motståndaren, utan i vem som vågar formulera något eget.