Sofia Nerbrand skriver i Kristianstadsbladet att Palestinarörelsens radikalisering är ett hot mot demokratin. Det låter slagkraftigt, nästan som en moralisk slutpunkt.

Men verkligheten är varken så enkel eller så bekväm. Antisemitism, islamofobi, högerpopulism och folkrättsbrott flätas ihop, och den som vill förstå vårt samhälle måste orka hålla mer än ett slagord i huvudet.

Nerbrand radar upp händelser i sin artikel  som om de vore bevis för en ”global intifada på svenska gator”, men när man tittar närmare blir det antingen tyst eller väldigt mycket mer komplext.

Nerbrand skriver:

”Nyligen gav sig en politisk tjänsteman för Vänsterpartiet i Europaparlamentet på Europaparlamentarikern Alice Teodorescu Måwe (KD) – inne på deras gemensamma arbetsplats! V har inte vidtagit några åtgärder mot sin anställde.
Och på onsdagen attackerades riksdagsledamoten Jessica Stegrud (SD) av en synnerligen aggressiv kvinna med Palestinasjal och huvudduk när hon intervjuades av Epoch Times vid riksdagshusets huvudentré.
Samma kväll tog sig en radikal grupp in i trapphuset där utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) bor för att protestera mot regeringens Mellanösternpolitik.”

Det har blivit väldigt tyst om Alice Teodorescu Måwe. Nerbrand skriver dramatiskt om en V-tjänsteman som skulle ha gått till attack, men när Vänsterpartiet själva begärde ut videon för alla att se, då hördes plötsligt ingenting mer. Märkligt, eller hur?

Och vad gäller Maria Malmer Stenergard, ja, någon form av protest genomfördes i hennes trapphus. Men att jämställa det med hot om systemkollaps, som Nerbrand gör, är att blåsa upp en incident till politisk teater! Vi får aldrig glömma proportionerna: samtidigt blockerar regeringen nödhjälp till spädbarn i Gaza. Vem är det egentligen som utgör det verkliga hotet mot människors trygghet och liv?

När provokation blir politik: Stegrud, trollfabriken och Wågs avslöjande

Nerbrand skriver också dramatiskt om hur Jessica Stegrud (SD) ”attackerades” av en kvinna i Palestinasjal vid riksdagens entré. Men som Mathias Wåg redan visat i Aftonbladet (23/6) är det här ett iscensatt spel. Stegrud och hennes följeslagar, bland annat extremhögerns fotograf Roger Sahlström, söker aktivt konfrontation. De filmar, provocerar och klipper materialet för att bygga bilden av Palestinarörelsen som våldsam.

Så det här  är en strategi, inte en slump. Wåg beskriver hur dessa provokationer blivit rutin: SD:s närstående mediekanal Riks pumpar ut klippen, regeringsföreträdare sprider dem, och opinionen flyttas steg för steg. Resultatet blir att hundratusentals människor som demonstrerar fredligt osynliggörs, medan några iscensatta bråk får dominera bilden av en hel rörelse.

Vad är det vi ska imponeras utav i Nerbrands ”förfäran”? Att hon reagerar exakt som SD vill att hon ska ? Att hon med andra ord är jävligt lättlurad.

Eller har ni tänkt på att hon, kanske är mer än villig att spela med i SD:s narrativ?

Jag tänker också på när moderaten Katarina Tolgfors delade den okända nazisten Christian Petersons tweet på X…( Någonting hon sedan lite skyndsamt tog bort.)

Här är Nerbrand duktigt tyst om sina kompisars förehavanden. Nazister är demokratiomstörtade om något. Men härom finns ingen skräck.

Är det bara jag som undrar vad som hänt med dessa så kallade liberaler ? Eller andra i Tidöpartierna? Vi kan ju se deras radikalisering live på X! Vad vi kan konstatera dock är att Tidöpartierna är farliga på riktigt. Och inte bör sitta i närheten av någon makt.

Malmö som slagpåse

Nerbrand är inte ensam om att peka finger. Moderaten Daniel Källenfors twittrade nyligen att Sverige vore rikare utan Malmö. Det är klassisk högerpopulism: skyll på en stad, en grupp eller en minoritet när politiken går i stå.

Sanningen är att Malmö bär upp Sverige. Med sin arbetskraft, sin hamn, sin industri och sin kultur. När man försöker svartmåla staden gör man detsamma som högern alltid gjort, hittar syndabockar i stället för lösningar.

Antisemitismen är verklig, men blir också ett slagträ

Det går inte att förneka: antisemitismen ökar, särskilt efter Gazakrigets början. Judar i Malmö vittnar om trakasserier, hot och rädsla. Det är allvarligt, det är farligt, och det ska tas på största allvar.

Men lika farligt är det när denna verkliga utsatthet används som ett retoriskt vapen för att tysta kritik mot Israels folkrättsbrott. När varenda röst för Palestina misstänkliggörs, samtidigt som hatet mot muslimer tillåts växa och normaliseras i SD:s och M:s kölvatten.

Att välja bort ena halvan av sanningen är också en form av förnekelse.

Vilka är egentligen antidemokraterna?

Nerbrand pekar på Palestinademonstranter, men blundar för makten! För det är inte plakat på gatorna som blockerar nödhjälp till spädbarn i Gaza. Det är Sveriges regering! Det är inte aktivister som normaliserar extremism i riksdagen. Det är SD:s ungdomsförbund med nazistkopplingar, omfamnade av maktens rum!

Den största faran för demokratin kommer inte från människor som kräver fred och rättvisa, utan från en politik som skyddar privilegier framför liv.

Den komplexa sanningen

Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt:
🦩 Vi måste stå emot antisemitism.
🦩 Vi måste stoppa folkmordet i Gaza.
🦩 Vi kan kritisera islamism utan att legitimera Israels ockupation.
🦩 Vi kan värna demokratin utan att misstänkliggöra människor som protesterar mot orättvisor.

Demokrati byggs inte av slagord. Den byggs av rättvisa, av solidaritet och av modet att se alla människors rättigheter.

När Nerbrand reducerar en komplex verklighet till bekväma slagord så döljer hon mer än hon avslöjar. Det är i gråzonerna, där rädsla och kampvilja, sorg och vrede lever sida vid sida, som demokratin faktiskt prövas.

Sanningen är mer komplex än hennes rubriker. Och det är vårt ansvar att våga se hela bilden!

Läs vidare här där jag skrivit om detta.

När verklighet klipps om, Wåg, Malm och Klenell i kontrast

Rivsår, offerkoftor och antisemitismanklagelser, KD:s moraliska haveri i Bryssel & blod på händerna.