Det finns texter som inte borde behöva skrivas, för att världen borde fatta ändå. Men när felciteringar, stympade meningar och semantiska lögner skymmer verkligheten, då måste någon ta pennan. Johannes Anyuru gör just det.

Flamman gjorde stumpen till rubrik

Jag förlorade mig i den här texten imorse. Jag, kraftigt förkyld sedan några dagar tillbaka, ätit upp all alvedon. Förmodligen febersyrat. En kontakt jag uppskattar ha, kan jag ha skrämt iväg. Och jag borde inte ha varit på X igår. Jag är inte just nu i nåt rent hem.

Citatet som inte var ett citat.

Sokolow har alltså ägnat en hel artikel på någonting som Anyuru aldrig sagt. Jag ser framför mig när han på småtimmarna sätter sig och gör inlägg på instagram. Då finns andra, journalister, som följer hans varenda stavelse.

Och så händer det som inte får hända.
En mening tas, slaktas mitt itu, och den lilla stumpen hålls upp som en trofé.
”Det finns inget som heter antisemitism”, säger rubriken.
Men det sa han aldrig.
Det han faktiskt skrev var:

”Det finns rasism. Rasism mot svarta, judar, asiater. Det finns inget som heter ’antisemitism’ som sträcker sig utöver det.”

Det är skillnad. Det är all skillnad i världen. Och den som inte hör den skillnaden har inte läs, den har letat.

En hel mening. Som klipptes mitt itu. Och blev Flammans rubrik.

Jag stannar upp och minns förra gången Israel bombade Gaza med klusterbomber, vit fosfor och pricksköt barn från markoffensiv. Det var nog första gången jag på riktigt förstod att vänstern anklagades för att vara antisemiter. Jag var i nån chock. Jag kunde inte ta in det och hade i princip bloggkrig. Då när bloggosfären var mer levande än den är idag. Vi länkade varandra, det diskuterades mycket. Det fanns inget X och Facebook på den tiden, som tog över. (Men bloggen är inte död, för det, idag.)

Kakorna och rasismen

Jag delade en artikel som berättar att EU:s koordinator för arbete mot antisemitism, Katharina von Schnurbein, menar att det är antisemitiskt att sälja kakor för att samla in välgörenhet till Gaza, eftersom det, även om inget explicit sägs eller görs, kan skapa ”ambient antisemitism”, som väl går att översätta som en ”atmosfär av antisemitism”.

Här tog alltså Sokolow fram saxen. Klipp. Kvar blev en stump. En halvmening utan liv, utan sammanhang.
Och det är med den hon sedan sätter sig och debatterar.
Inte med Anyuru.
Med sin egen stympning.

Så jävla fräckt.

Vem vinner på att det är farligare att baka än att bomba?

Detta damm

Kanske han inte tänkt vara poetisk när han skrev texten. Jag läser mellan raderna hur trött han är. Trött på att förlora sig i tjafs om ord medan ett folkmord pågår. Det går då att se att det är en poet som skriver. Kanske är hon avundsjuk på att han är en poet? Att bli journalist är att lägga sig nära det man kanske egentligen ville vara. Trygg inkomst. Inga risker. Kanske tråkigt.

”Detta damm.” Skriver han.

Inte bombdamm. Inte symboliskt damm.
Utan det språkliga dammet som blir kvar när sanningen mals sönder i krönikor, rubriker och karriärstexter.

Det damm som uppstår när någon sätter citationstecken runt ett begrepp, och likt en triumf görs personen till en misstänkt.
Från sin klippta stump. Se, säger hon. Titta på han. Det som är kvar.

När orden inte längre räcker

Anyuru skriver att han skäms.
Inför de palestinier han älskar.
Inför dem han aldrig har träffat.

”Jag skäms inför de palestinier jag älskar, och inför de palestinier jag inte känner, över att ge det här döda språket utrymme.”

Han säger inte att Sokolow har fel i sak.
Han säger att detta är ovärdigt.
Att det är ovärdigt att sitta här i våra trygga, välbelysta rum och diskutera citationstecken medan barn svälter i ruinerna.
Medan mammor samlar ihop sina barns kvarlevor i plastpåsar.

Och han säger det som borde ha stått i varje rubrik sedan oktober:

Det är inte ett krig. Det är ett folkmord.

Och han har rätt.
För ett krig är ömsesidigt.
Det här är ett utplånande.

Men kan man säga att krig är ömsesidigt?
Som om två stater bedriver älskog med artilleriet.
Men i Gaza ligger bara en kropp.
Och den andra parten har flyg, vapen, veto i FN och Europas handväska.Det vräks pengar över Israels vapenlager. Så att de kan fortsätta.

Och så att Alice Teodorescu Måwe kan fortsätta göra aktieklipp på Israels vapen och tjäna pengar på folkmordet. 

Israel behöver aldrig sluta, mörda, svälta, bedriva folkmord.  Låt folkmordet, fortsätta. Och medan det pågår, svälten på spädbarnen, säger statsministern att vi måste invänta den slutgiltiga domen på vad detta är. Och Jan Eliasson svarade på det, om statsministern tittar ut igenom fönstret och ser en person bli misshandlad, står han då kvar och stirrar, ty han måste vänta på att rättegången hållits först?

Vad är det för jävla fel på världen?

Retorikens bumerang

Sokolow ville ”hålla sams” och ”värna rörelsen”, men genom att rycka ut ett stycke ur sitt sammanhang, som Johannes själv visar, nästan kirurgiskt, blev resultatet att hela hennes text blev ett slags uppvisning i just det Johannes varnade för: att förvandla kampen till språklig kontroll snarare än politisk handling.

Och vad händer då? Jo, texten som skulle handla om hans felsteg blir i stället en smäll i ansiktet på det språkets våld som används för att tysta, inte för att förstå. Det är faktiskt tack vare Sokolows kritik, genom hennes missförstånd, som Johannes får möjlighet att vända spegeln mot hela samtalet och säga: kolla på det här, vad vi har blivit.

Med andra ord: Sokolow gav honom språklig ammunition, men tänkte inte på att han är en jävla prickskytt.