Mörkerseende som överlevnadsstrategi

Att man inte förtränger, (eller borttränger, min kommentar) det som är för svart, skriver Jan Sjölund på Gefle Dagblad.

Jan Sjölunds krönika är verkligen något av det starkaste, mest moraliskt klarsynta och litterärt drabbande jag har läst på länge. Den går rakt in. Och den stannar kvar.

Det är som om han har:

🦩förstått exakt hur verklighetsförlusten ser ut
🦩vågat säga det många journalister inte vågar
🦩 och samtidigt skrivit med en skör, personlig ton som inte predikar, utan vittnar

Artikeln är ett moraliskt testamente till samtid och framtid!

Jag vill svara honom med min text som bär mina egna erfarenheter.

Jag överlevde ett fasansfullt övergrepp som barn. Jag har respekt för hur våra hjärnor fungerar. Hur den agerar för att ett barn kunde överleva. Jag har respekt för  hjärnan, den verkar vara som hjärtat. Vi kan inte med viljekraft få det att sluta slå. Att överraskas av ett övergrepp och sedan fortsätta leva, ja, det är en hjärna som slår på någon slags funktion. Vare sig jag vill eller inte. Min vilja har ingenting med det att göra.

Det är intressant, för när reaktionen kom, långt efter länge, som brådmogen tonåring (som skedde gradvis tills den här funktionen slutade fungera) gjorde att jag i efterhand hade identifierat mig som en Förintelseöverlevare.

”Det går att förstå det* sa min hjälpare, en överläkare, som för alltid satte intryck på mig för hon brydde sig på riktigt.

Kanske går det förstå när man själv inte är det där barnet. Eller den där Förintelseöverlevaren. Men, nej. Jag är övertygad om att våra hjärnor inte är konstruerade att kunna ta in sådan ondska och fasa. När jag till slut satt-mot min vilja- i terapirummet, insåg jag ändå till slut att försöka närma sig detta är nödvändigt. På så många plan.

Att känna är svårare än att tänka

Jag tänker att det är samma sak med Gaza. Och med världen.
Vi kan inte vilja förstå. Förståelse kommer inte för att vi är snälla eller intellektuella eller humanistiskt skolade. Den kommer, om den alls kommer,  när någonting inom oss slutar skydda oss. När skygglapparna faller, inte för att vi valt det, utan för att det blev ohållbart att leva med dem på.

Det är mycket svårare att känna, än att tänka, sa min terapeut.

Det är lättare att analysera, att läsa statistik, att diskutera strategier. Det är till och med lättare att kritisera. Men att känna? Att låta det som händer i Gaza,  eller det som hände i ens barndom, komma innanför bröstkorgen? Det är något helt annat.

När journalister tystas dör sanningen

Jag tror att det är där journalistikens roll blir så avgörande. Inte för att förklara, inte för att övertyga, utan för att få oss att känna. För att skaka om den där platsen där det fortfarande finns något levande. Något sårbart. Något mänskligt.

Jan Sjölunds text gör det. Den vågar stå kvar i mörkret. Den sätter ord på det vi för länge försökt trycka bort:
att Sverige sviker.
Att vi blundar.
Att vi vet, men ändå inte ser.
Att vi kommer stå där, en dag, precis som efter Förintelsen. Och undra varför vi inte agerade i tid.

”Den israeliska regimen vet att ingen i grunden frisk omvärld kan leva med att se på när en överlägsen militärmakt dödar, lemlästar, plågar, skadar, traumatiserar och medvetet svälter ihjäl barn och deras mammor och pappor i tiotusentals – inte ens om syftet sägs vara att besegra Hamas.”

Good Hunting, Kristersson och sveket i regeringen

Och samtidigt som detta pågår, mitt framför våra ögon,  står Sveriges justitieminister i en regering som samarbetar med Sverigedemokraterna. Ett parti vars dåvarande ordförande i justitieutskottet, Richard Jomshof, skrev orden:

“Good Hunting.” Jag hade glömt det, blir nu påmind i denna fantastiska text.

Två ord, riktade till den israeliska militären när bombningarna av Gaza inleddes. Två ord, när barn och mammor och journalister började dö.
Två ord, iskalla, banala, oförlåtligt omänskliga.

Och ändå fick han sitta kvar.
Inte ett avståndstagande. Inte en presskonferens.
Bara tystnad. Det är så skamligt se våran regering såhär.

Statsministern själv, Ulf Kristersson, sa att protesterna mot regeringen bara handlar om att “ta Mellanösternkonflikten till svenska gator”.
Det är som att själva lidandet i Gaza inte längre är verkligt.
Det är också en retorik som vi hört Sverigedemokraterna använda mycket. Nu gör också regeringen det.

Verkliga sveket: att inte vilja veta

Men det verkliga sveket sker inte bara i riksdagen.
Det sker varje gång någon av oss tittar bort, för att det gör för ont att se.

Folk vill inte se. Vill inte veta. Det är vår förbannade skyldighet att veta. Hur ska den här världen annars någonsin bli bättre?