Fotbolls-VM är över. Spanien vann med 1–0 efter förlängning, inhopparen Ferran Torres, som kämpat med psykisk ohälsa, gått hos psykolog, gjorde det avgörande målet i 106:e minuten, och skrev för alltid in sig i fotbollshistorieböckerna. Han blev Spaniens fotbollshjälte.

Och Argentina fick aldrig till en kvittering trots några desperata försök i slutminuterna. Den här gången fanns ingen vändning i underläge. Spanien dominerade finalen från första till sista minut, 17 skott mot 1, och bara ett enda insläppt mål under hela turneringen, det mot Belgien. De visade helt enkelt vart skåpet skulle stå.

Jag hade på nåt vis glömt bort Spanien. Trodde Frankrike eller Argentina skulle ta hem det. Spanien har inte synts så mycket i VM mästerskapssammanhang, tyckte jag, i alla fall inte som jag minns det. Men de kom in i det här VM:et som regerande Europamästare, och spelade som ett lag utan svaga länkar genom hela turneringen. Det var inte ett lag som vann på tur. Deras lagledare tror överhuvudtaget taget inte på tur, uppger sportnyheterna. Han tror på att fotbollen betalar sig rättvist. Och det var ju precis så det blev i denna final. Spanien var ett lag som vann för att ingen annan var i närheten.

Spanien satte inte bara guldet på plats. Spanien satte varenda en som tror att det går att fuska på plats. Hur ljuvligt rättvist var inte detta guld därför? Ingen vill ha nåt fusk, inte heller det land som skulle fått fördelar. Alla vill vinna schysst och rättvist!

Och Spanien tog det här guldet tillsammans. Ingen stjärna som stack ut, eller dom har ju visst några, men alla var lika bra. Enligt uppgifter i svensk sportpress, när Argentina bytte ut spelare, försämrades spelet. När Spanien bytte, kom fler lika bra spelare in med pigga ben.

Men det är inte det jag egentligen fastnar i.

Jag fastnar ändå i Messi.

Vi minns finalen i Mexico -86, Argentina mot England, Maradonas mål, fotbollsvärldens vackraste, knappt efter det fulaste, handsmålet några minuter tidigare. Maradona var min första riktigt stora idol jag hade som barn. Det var pga honom jag själv spelade fotboll som barn. Vi förlorade 10-0 mot både Hammerdal och Åsele. Men vi hade hur kul som helst!

Sedan har vi följt Messi ta över, som den värdiga arvtagaren, i decennier. Jag trodde förra VM, 2022 i Qatar, var hans sista. Men nej. Han var med igen, 39 år gammal, på topp i en VM-final. Och nu stod han där, vid sidlinjen, och grät mot de argentinska fansen för sista gången.

Det går inte komma ifrån att vi håller på att bli gammal när vi ser det. Det går inte heller att inte bli imponerad av denna 39-årige gamla Messi som spelar på topp i denna ålder.

Det där spannet, Maradona i Mexico, Messi i New Jersey, är inte bara fotbollshistoria. Det är vårt eget liv också. Ett helt vuxenliv i bakgrunden till de här matcherna, mästerskap efter mästerskap, fyra år i taget, som klockslag man ställer sitt eget liv emot utan att riktigt märka det förrän någon står där och gråter för sista gången. Har Messi nån att ge över manteln till nu?

Nu möter Argentina en ny generation världsmästare. Och som vanligt: det ska bli spännande att följa nästa VM om fyra år. Många stjärnor har redan lämnat scenen. Nya kommer ta vid. Lamine Yamal i Spanien, 19 år gammal och lika gammal som min yngsta son, var till exempel nära att sätta 1–0 redan i första halvlek, och han är bara i början.

Fyra år är lång tid att vänta på nästa mästerskap. Men den känns kortare för varje år man själv blir äldre.

Prenumera på mitt nyhetsbrev.

PS: Rättelse! Maradona gjorde mål i kvartsfinalen. Blev uppmärksammad i kommentarafälter på Aftonbladet.