Jag försöker faktiskt klara mig själv

I en ledare i Svenska Dagbladet skriver Mattias Svensson att den värsta av politikens förolämpningar är att medborgarna förmodas inte klara av någonting själva. Läs: En förolämpning värre än fula ord

Jag tittar på hans dyra kostym på hans profilbild och hans nyklippta frisyr, läser det och tänker:

Vad är det egentligen vi ska klara själva?

Vem pratar Svensson ens till? Vet han om min och andras i min situations existens? Vi är ofta en tyst grupp som blir överkörda och förbisedda i det politiska klimatet. Det är mycket snack om ”svenskar som arbetar hårt och gör rätt för sig”.

För jag försöker.

Jag arbetsprövar.

Jag har varit sjukskriven i sex år och försöker nu, steg för steg, hitta tillbaka till arbetslivet. Under arbetsprövningen får jag behålla min sjukpenning.

Jag får ingen aktivitetsersättning.

Jag har inte arbetat tillräckligt mycket för att kunna få a-kassa, eftersom jag varit sjukskriven så länge.

Så vad har jag?

Sjukpenningen.

Det är allt.

När de fasta utgifterna är betalda är pengarna slut

Jag betalar min hyra.

Jag betalar elen.

Jag betalar mina andra fasta och nödvändiga utgifter.

Sedan är pengarna slut.

Det finns inga pengar kvar till maten.

Det här är inte en teoretisk diskussion om människors vilja att vara självständiga. Det är min vardag.

Och det har varit min vardag i fyra år.

Under de fyra åren har min mamma hjälpt mig ekonomiskt varje dag.

Min mamma är pensionär.

Det är alltså hon som har fått hjälpa sitt vuxna barn att få vardagen att gå ihop när sjukpenningen inte räcker.

Vem är det som egentligen försörjer vem?

Det här borde vara en politisk fråga.

För när välfärdssystemet inte räcker till försvinner inte människors behov.

Någon annan får bära dem.

I mitt fall har min mamma gjort det.

Hon berättar också om andra äldre som hjälper sina vuxna barn ekonomiskt. Pensionärer som går in med pengar för att deras barn inte klarar sin ekonomi.

Det är en märklig sorts självständighet.

Vuxna människor förväntas klara sig själva, men när pengarna inte räcker får deras pensionerade föräldrar täcka hålen.

Socialtjänsten hjälper till med en del

Nu, när min yngste son blivit vuxen och bostadsbidraget därför försvinner, får jag viss hjälp från socialtjänsten.

Jag får hjälp med dom höga medicinkostnader som den här blåbruna regeringen sett till att höja.

Men den hjälpen förändrar inte grundproblemet.

Efter de fasta utgifterna finns fortfarande inga pengar kvar till maten.

Det finns fortfarande en verklighet där min mamma behöver hjälpa mig.

I en tid då matpriserna är höga, där hyran höjdes med 3,5 % men allt jag fortfarande har är min sjukpenning.

Det handlar inte om ovilja

Igen, förstår Svensson verkligen vilka människor han talar om?

Jag är inte hemma och väntar på att staten ska göra livet bekvämt åt mig.

Jag arbetsprövar.

Jag försöker komma tillbaka till arbetslivet efter sex år av sjukskrivning.

Jag försöker hitta en väg framåt.

Men jag kan inte arbeta ihop en inkomst som jag inte har möjlighet att tjäna just nu.

Och jag kan inte trolla fram pengar ur en sjukpenning som är otillräcklig och som tar slut efter att de nödvändiga räkningarna är betalda.

Det är inte brist på ansvar.

Det är brist på ekonomiskt utrymme.

Självständighet kräver materiella förutsättningar

Det är lätt att tala om självständighet som om det vore en moralisk egenskap.

Men självständighet kräver materiella förutsättningar.

Du behöver pengar för att köpa mat.

Du behöver pengar för att betala hyran.

Du behöver pengar för mediciner.

Du behöver pengar för att kunna leva ett liv där du faktiskt kan fatta egna beslut.

Den som saknar pengar efter de nödvändiga utgifterna har inte blivit mindre vuxen.

Den har fått mindre ekonomiskt handlingsutrymme.

Det är en viktig skillnad.

Igen, vi är en tyst grupp

Vi som lever så här är ofta en tyst grupp.

Vi syns inte särskilt mycket.Vi är inte de som skriver de stora ekonomiska debattartiklarna.Vi sitter inte i TV-soffor och diskuterar incitament och marginaleffekter.

Vi försöker få månaden att gå ihop.Vi räknar.

Vi avstår.

Vi väntar.

Vi försöker.

Och vi ber våra mammor om hjälp.

Det är lätt att tala om människor som grupp när man slipper höra deras röster.

Så nu tänker jag använda min.

Så vad är det vi ska klara själva?

Mattias Svensson skriver att den värsta förolämpningen är att människor förmodas inte klara någonting själva.

Jag håller med om att människor ska betraktas som vuxna och kapabla.

Men då måste man också se deras verklighet.

Jag vill klara mig själv.

Jag vill kunna försörja mig själv.

Jag vill kunna arbeta.

Jag arbetsprövar just därför.

Men tills dess behöver jag ett samhälle där sjukdom inte innebär ekonomisk utslagning.

Så jag frågar igen:

Vad är det vi ska klara själva när pengarna tar slut efter hyran, elen och de andra nödvändiga utgifterna?

Maten?

Med vilka pengar?

Det är den frågan jag tycker att Mattias Svensson borde ställa.

För problemet är inte att människor vill vara beroende.

Problemet är att människor ibland inte får de ekonomiska förutsättningarna att vara självständiga.

Och när systemet inte räcker till är det ofta familjen som får kliva in.

Min mamma har gjort det i fyra år.

Det borde inte vara hennes uppgift.

Det borde inte vara min skam.

Och det borde inte vara osynligt.

Vi är många som försöker klara oss.

Vi är bara inte alltid hörda.

Så nu ger jag röst åt oss.