Det är märkligt hur snabbt politiska mönster kan skifta när någon vågar bryta dem. Vänsterpartiets beslut att stödja Moderaternas talman var just ett sådant ögonblick. Ett strategiskt drag som förändrade dynamiken i svensk inrikespolitik, och som Socialdemokraterna verkar ha svårt att förstå.
Ett parti som ständigt stigmatiseras
V har i decennier varit det parti som allt ont reflexmässigt projiceras på. Det är nästan komiskt hur förutsägbart det är, även en blind höna ser det. Men just därför blev talmansdraget så kraftfullt. Det bröt den gamla logiken där V förväntas stå i skamvrån, oavsett mandat, oavsett väljarstöd.
Varför det var ett genidrag
Att ge M talmansposten var inte ett svaghetstecken. Det var en markering. Talmannen är en av landets mest ärofyllda poster, efter kungen, före statsministern. Klart att M känner stolthet. Klart att det skapar respekt.
Ja, jag vill säga att S inte förtjänar samma erkännande från V. Trots att det är praxis att största partiet har talmanposten. Att Aftonbladet gör en artikel om kommentarer under Nooshis Facebooksinlägg är helt galet. Det bevisar ingenting då SD-trollen är överallt och stor anledning jag varken finns på X eller Facebook mera. Friden!
Men det verkligt geniala var att V visade att man inte längre accepterar rollen som den ständigt marginaliserade partnern. V:s mandat är lika mycket värda som S, MP och C:s. V:s väljare är lika mycket värda som alla andra. Det är en enkel demokratisk princip, men den har alltför ofta ignorerats.
Socialdemokraternas reaktion ,och naivitet
Magdalena Andersson verkar vilja att jag, som V-medlem, ska bli lydigt förbannad över draget. Men jag undrar istället: hur kan S vara så här naiva?
Det är som om S tror att deras gamla förnedringsklausul, där V stod utan inflytande trots att man var en del av regeringsunderlaget, bara ska passera obemärkt. Som om vi glömt. Som om vi inte märkte hur Centerns stoppklossar höll tillbaka politiken vi faktiskt röstade för.
S har en bra politik. Men den måste genomföras. Och den genomförs med V, inte genom att ignorera V.
Ida Gabrielsson-effekten
Det är nästan poetiskt hur en enskild politiker kan förändra ett helt samtalsklimat. Ida Gabrielsson har blivit en daglig gäst i Aktuellt och Agenda. Hon sitter där ensam, saklig, lugn, begriplig, och förklarar varför V:s mandat inte ska ignoreras.
Benjamin Dousa stod i Aktuellt-studion igår kväll och höll med henne. Till och med Expressens liberala ledarsida konstaterar nu att Andersson försöker skylla sitt misslyckande på V, trots att hon haft fyra år på sig att lösa de välkända knutarna mellan S, C, MP och V.
Läs: Magdalena Anderssons kommentarer om talmannen är märkliga
Ledaren skriver att talmansvalet var ett sätt för V att visa att man menar allvar, och att V inte kommer straffas av väljarna för att ha röstat på en populär och opartisk talman. Det är exakt den poäng jag försökt göra: S:s problem är inte V. S:s problem är S.
Vi har tagit Ida till våra hjärtan. Hon representerar ett V som inte längre accepterar att bli bortviftat.
S måste se verkligheten
Att gå ut i media och säga att “V måste vika ner sig” är inte bara respektlöst, det är politiskt oklokt. S måste sluta låtsas som om de inte själva bar ansvar för att väljare gick till V. S måste sluta spela ett spel som redan kostat dem röster.
Vi vill inte ha en repris av Centerns stoppklossar. Vi vill ha ett samarbete där V:s väljare respekteras. Vi vill se S:s politik genomföras, och det gör den med V.