Det finns en märklig dramaturgi i svensk debatt just nu. På gatorna ser vi tusentals människor, (inte bara i vårt land utan i hela världen) pensionärer med käpp, vårdpersonal i reflexvästar, barn i vagnar, som marscherar för fred, liv och rättvisa. I England, tex, för poliser bort gamla tanter på 80-år! Men i spalterna och flödena klipps dessa bilder om till något helt annat: en svartvit skräckvision av extremism. De vill minska vårt rop på fred.

Wåg avslöjar trollfabriken

Mathias Wåg visar i Aftonbladet hur högern arbetar systematiskt.
Provokationer iscensätts, fotografer väntar in “ögonblicket”, och sedan rullar SD:s egna kanaler ut klippen som bevis för den “farliga rörelsen”. Syftet är tydligt: att skymma solidaritetens verklighet och ersätta den med hotbilder.

Wåg skriver:

Det är en märklig rörelse som fyller våra gator. Palestinarörelsen liknar ingen annan. I tjugoen månader har den svämmat över torg världen över i protest mot Israels folkmord i Gaza. I Sverige finns den i varje stad, med demonstrationer varenda helg. I Stockholm varje dag. Fredligt och utan incidenter. Framtida forskning kommer ägnas åt att försöka förstå dess brokiga sammansättning.

Wåg säger också att alla pratar om Palestinarörelsen, men ingen pratar med den.

Jag vill helst citera hela hans artikel. Snälla läs den. Han skriver att denna rörelse inte bjuds in till några paneldebatter, det finns ingen ledare. Inte ens Greta Thunberg.

Wåg skriver att den här rörelsen, om det ens går att kalla den en rörelse, består endast av gräsrötter. Inga toppar.

Om du frågar mig, finns det inget mer intressant se växa fram över världen. Bara gräsrötter!

Det är dessa gräsrötter som Kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe kallar vänsternazister, skriver Wåg.

Statsministern postar om att att vi inte ”ska ta hit Mellanösterns konflikter till gator och torg,” nämner också Wåg. Det är ju exakta orden från Åkessons egna mun!

Wågs inlägg handlar i huvudsak om att SD har tagit kritiken ett steg längre. Dom regisserade ihop en teater som passar deras narrativ. Och detta föll vår statsminister tydligen i smaken, då han retweeta hennes X-inlägg, på vår fucking regerings X.

Ha detta i bakhuvudet, ber Wåg när högern nu ropar på hårdare tag mot demonstranterna.

Och det är precis vad jag gör när jag såg Malms text i DN idag, som till skillnad från Klenell inte är låst. Ni borde låsa upp Klenells artikel med, DN! Jag kan inte kommentera den då jag inte är prenumerant.

Malm reducerar rörelsen till extremism

I Dagens Nyheter skriver Fredrik Malm att demonstrationerna är problematiska, eftersom de innehåller extrema slagord. Poängen är glasklar: för Malm blir det enklare att tala om några skrikiga plakat än om tusentals fredliga röster som samlas mot folkmord.

Här görs en klassisk förminskning: rörelsen beskrivs utifrån sina ytterkanter.

Klenell: Vems frihet är hotad?

Av det lilla jag kan läsa om Klenells artikel, så är det att han pekar på att Malm i praktiken vill flytta gränsen för demonstrationsfrihet, att varje slagord plötsligt gör hela rörelsen illegitim. Klenell påminner oss om det självklara: fokus borde ligga på de barn som dör i Gaza, inte på en megafon i en folkmassa.

Bilden som avslöjar kontrasten

En bild säger mer än tusen ledarkrönikor. På ena sidan: det hotfulla narrativet, svartvitt, avskalat, iscensatt. På andra sidan: verkligheten, mångfald, värme, gemenskap.

Vad de försöker dölja

Medan debatten fastnar i plakat, slagord och trollfabriker fortsätter verkligheten i Gaza: spädbarn som svälter, familjer som tvingas fly gång på gång, människor som förlorar allt!

När extremism får stå i rubrikerna, förlorar vi fokus på folkmordet. Och kanske är det just därför högern är så noga med att hålla kvar oss där, i megafonens eko istället för barnets skrik. För inte fan gör den här regeringen ett skit åt barnen i Gaza. Nu är det försent.

Ebba Busch som anklagade Greta Thunberg till att bara söka uppmärksamhet står själv och skriker ut så till och med Israels utrikesminister hör, att Sveriges linje var obalanserad , när den äntligen försöker göra någonting. Och sedan sa hon att Israel var värt vårt tack och lov. Utrikesministern fick uttala sig, regeringens linje gäller. Och det sa hon alltså till vice statsministern.

På vår sida, vet du, håller vi ihop, skröt statsministern. Jo, jävlar! Att biståndsministern sedan går ut och säger allt är lugnt gör det fan inte lugnt. Han försöker sig ju bara på att limma, klistra och putsa på skammen. Men skammen är redan ute där.

Hör verkligheten

Det är dags att vända på perspektivet.
Strunta i trollens iscensättningar.
Lyft mångfalden, solidariteten och de verkliga ropen på liv!

För när de försöker klippa om vår verklighet, måste vi höja rösten ännu mer: Vi marscherar för livet, och vi låter oss inte reduceras.