På Lollos, min tremänning, begravning i somras, veckan före midsommar, valde hennes sambo spela den här låten.
Ozzy var hans stora idol, brukade Lollo säga. Jag tycker han påminner om honom själv. (Han spelar trummor i ett band).
Bandet slog igenom på äldre dar. Lollo berättade att plötsligt upptäckte massor dom deras 80-talshårdrock på YouTube. Dom var därför till Tyskland och spelade. Lollo sa alltså, att det fanns massa folk på YouTube som älskade höra 80-talshårdrock. Dom köpte upp deras singel. Den var värdefull nu!
Jag hade ju en, jag köpte som tonåring. Men herregud, var är den nu? Och när jag frågade Micke, hennes sambo, och far till hennes barn, fanns inga fler köpa.
Hon berättade om detta för min äldsta son, medan hon gjorde fotvård på honom. Han gillade att höra om det, för mina grabbar håller också på med musik.
”Så ge inte upp!” sa hon till min son, med sitt lite sneda leende och på klingande ångermanländska. ”Rätt som du är, när du är 50 år, blir du upptäckt på YouTube!” skrattade hon.
Och sonen som inte går att få att skratta så lätt, skrattade. Fast han har mig till mor, som tycks gjort till sin livsuppgift få människor att skratta. 😉
Jag älskade att hon fyllde honom med självförtroende. På ett sätt bara hon kunde. Precis som hon gjorde med mig när jag var under isen på riktigt.
Lollo var undersköterska som mig, men utbildade sig till både homeopat och fotvårdare. Hade eget företag. Hon sysslade också med yoga. Hade varit till Indien och blev även yogalärare. Intresserade sig för New Age. Hade Budda med sig på begravningen.
Hon var min fotbollstränare när jag var barn. Vi älskade Maradona. Han var idolen.
Jag satt också och tittade på Engelska ligan med dom. Även ishockey. (Och på senare år, gillade vi Zlatan såklart.)
Hon lånade mig sina guldfotbollskor när jag var barn. Vi spelade mot Hammerdal . Förlorade med 10-0. Men kul hade vi.
Hon hittade alltid åt mig, jag som blev allvarligt sjuk när jag var 19. Hon kom och gjorde fotvård med mig. Pratade med mig som den människa jag var, och alltid varit. Vi hade minnen ihop, hon och jag, ingen kommer någonsin, förstå . Jag var ingen stackare i hennes ögon, för att jag blev sjuk. Jag fick vara den jag var med henne. Och i hennes ögon var jag, jag.
Jag kunde prata med henne om terapin jag genomgick, på ett sätt jag inte gjorde med andra. Det är svårt förklara.
Hennes mormor och min farmor var systrar.
Jag kan fortfarande inte fatta att hon är död, fina Lollo. Att vi lämnade henne där i Tåsjön.
Hon var så glad när jag bloggade igen. Hon följde min blogg! Hon var min läsare. Hon sa: ”förstår du hur viktigt det är att du får och kan göra din röst hörd?” Hon pratade om demokrati och kvinnor.
Liksom Ozzy sjunger om att gå igenom förändringar, känner jag att jag gör det med.
Jag gillar inte den jag blir på X. X lever på vår ilska. Och jag är så arg där att jag spricker.
Jag vet inte om jag vill fortsätta sjunga gospel, fast jag älskar det. Jag kanske vill hitta nåt helt annat? Kanske vill jag dra mig undan. Slicka mina sår. Kanske vägrar drömmen om kloster släppa mig. Fast att jag ju har två söner och det därför blir omöjligt.
Sluta aldrig med att sjunga, sa min kvinnliga terapeut, då utmattningen slog upp trauman igen. Hon hade såklart rätt. Det är kul. Jag är värd det! Det ger glädje och energi.
Jag vill inte längre bli besviken, över saker, (jag inte vill skriva rätt ut. Personen kan läsa. Och det vill jag inte. Inte den personen.)
Jag vill inte ha känslan av att inte duga. Inte vara lika bra som andra.
Jag vill inte ständigt visa allt jag gör på sociala medier . Och kanske betyder mina söners åsikter om mina rädslor, när nazister hotar, mer än något annat.
Kanske vill jag skriva fritt. Utan att bry mig om, att lansera mina inlägg på X och på Facebook.
Jag är så trött på att söka personer, som inte ger ett jota för mig!Som skiter i mig .
Jag och mina söner delar samma erfarenhet av att bli övergivna av närstående.
Det är vi mot världen. (Utan Lollo nu.
Men hon finns alltid kvar i våra minnen.)
